Mitt WordPress-tema (aka hantering av webbplats) har strulat, så jag har inte kunnat skriva inlägg på ett tag.
Plus att jag har en tendens att bara skriva när jag mår finfint – vilket oftast är fallet, men tyvärr inte så mycket de senaste månaderna.
Knät fortsätter att strula. Svullet, ömt, svårt – nej, jättesvårt – att hitta och aktivera musklerna kring knät. Jag tränar, kör med TENS och vilar, men just nu känns det ganska tröstlöst. 3 månader efter operationen och jag är inte bättre än så här?
Jag kan gå, sisådär 1 km, om jag tar det lugnt. Springa är det inte tal om, inte ens korta sträckor om jag har bråttom någonstans – för det gör skitont.
Jag kan *nästan* gå normalt i trappor, men det kräver fokus vid varje trappsteg. Och jag behöver fortfarande en pall om jag ska laga mat i mer än typ en kvart. Och jag har lite småont typ hela tiden, oavsett vad jag gör, eller inte gör.
Så jag är liksom på en lägre nivå än jag var för ett halvår sedan. Vilket får mig att tycka en hel del synd om mig själv. Vilket får mig att tycka att jag är larvig, för det tjänar verkligen ingenting till att tycka synd om sig själv.
Och allt bottnar nog i att jag är rädd. Så himla rädd.
Är det här mitt nya jag? Är det dessa begränsningar jag kommer behöva leva med? Kommer jag aldrig mer kunna jogga i skogen, eller göra aktiviteter med barnen utan att ha ont i veckor efteråt?
Ska på återbesök hos kirurgen imorgon, och orkar inte ens fundera på vad det kommer att ge. Rädd, rädd.
Bortsett från knästrulet så är allt egentligen bra
Växthusbygget går i snabbast möjliga takt. Det innebär 3-4 timmar varje lördag och söndag (det är ganska tungt att bygga växthus kan jag avslöja), eftersom mörka morgnar och kvällar sätter stopp på vardagarna.
Åh, vad jag hoppas på mildare väder till helgen! Då *borde* vi kunna få klart taket och dessutom sätta väggarna. Sedan är det bara småfix och golvläggning kvar – yay!
Och trädäcket förstås, med en trappa från altandörren. Så att man kan ta sig till växthuset utan akrobatiska övningar. Där har vi att göra ytterligare en sommar 😉
Något jag *inte* gjort den här hösten är att ryckas med i den allmänna höststressen som griper tag i så många. Jag skrev om den förra året, och om du inte läst de inläggen så rekommenderar jag verkligen att du gör det:
- Höststress del 1: skaffa en INTE-göra-lista
- Höststress del 2: spara tid genom att investera tid
- Höststress del 3: om den stora räddaren i tidsnöden
- Höststress del 4: snabbmat kan också vara smart mat
Och på temat snabbmat som dessutom passar barn: nästa gång blir det ett recept på barnens nya favoriträtt, noga testat av hela familjen under under höstlovet.
Det är inte helt smart eftersom det innehåller halloumi, men när jag jämför halloumi och korv så vinner halloumi stort. Så det är i alla fall smartare om än inte smart 😉
Sköt om dig / Åsa
Hej Åsa!
Tråkigt att höra att du har så mycket problem med ditt knä.
Och det är helt ok att vara rädd, orolig och låg när livskvaliteten minskar.
För det gör den, när man har ont, och man inte kan röra sig som vanligt.
Jag har tyvärr egen erfarenhet av det.
För mig var det ryggen det började med , blev väldigt handikappad.
Sedan blev allt värre med tiden och kroppen kraschade helt.
Efter att ha varit väldigt sjuk och mest sängliggande under åtta år, gjorde jag en hårmineralanalys (Näringskällan.se) och fick ett skräddarsytt behandlingsprogram.
Det blev vändpunkten och sen dess har jag sakta blivit bättre och är äntligen på väg tillbaka till livet. ☺
Ser fram emot att kunna laga smartamatens recept själv snart, har hittills fått ta hjälp av maken när han har haft tid. 😏
Hoppas att det ordnar sig för dig! 😊
Mvh Eva
Hej Eva,
tack för din omtanke ❤️
Kirurgen rekommenderade en kortisoninjektion för att få bukt med smärta/svullnad under en period, och därmed möjliggöra effektivare träning.
Hon sa också att knäskadade med värre broskskador än den jag har kan leva helt symptomfritt, att mina stackars muskler har ”stor utvecklingspotential” och om jag får upp styrkan så kommer problemen minska.
Så det finns hopp 🙂
Härligt att du få hjälp med matlagningen! Det är mycket värt att få i sig riktigt bra, näringspackad mat när man mår dåligt.
Kram / Åsa