Ibland när barnen har kompisar hemma kan jag tycka lite synd om dem. Mina barn alltså. Deras mamma är liksom så… präktig. Serverar bara fisk, bönor, quinoa, grönsaker och råris eller mathavre i olika varianter. Eller muffins bakade på frukt och nötter istället för socker och mjöl. Dvs sådant som både jag och barnen gillar, men som liksom är helt onormalt att äta.
Fast ibland blir det riktigt bra. Som när 8:a-åriga Vilma hade en laktosintolerant kompis hemma och jag improviserade fram min superenklaste sej (halvtina, skär i cm-tjocka skivor, pudra över örtsalt och möjligen lite vitlökspulver, tillaga i ugnen 150 grader 15-20 min, ringla över olja vid servering). Vid matbordet kryper det fram att kompisen inte gillar fisk men hon smakar ändå. För syns skull. Och sedan tar hon om. Och om igen. Tredubbla portioner. Då är det kul – särskilt när föräldrarna dagen efter frågar efter receptet… 🙂
I helgen var det också roligt. Tuva och Moa, snart 11 år, hade en kompis hemma som skulle sova över.
”Vad blir det för middag”, undrade kompisen.
”Tacos”, svarar jag. Och ursäktar mig med ett skratt: ”Tja, fast du vet, inte vanliga tacos, utan med bönröra och så.” Jag suckar lite över min präktighet men får svaret:
”Jag tycker det är så kul att äta hos er. Du gör alltid om maten så att den blir nyttig och miljövänlig.”
Say what?
”Va? Åh. Ja, det förstås…” Jag blir jätteglad av berömmet, men också lite förvånad. ”Men du… miljövänligt, det brukar jag inte prata om. Vad tänker du på då?”
”Ja men alltså, det är ju självklart. Det måste ju vara bättre för miljön om vi äter havren själva än om den ska gå genom en ko som vi sedan äter.”
Wow! Dagens 11-åringar tänker, funderar och har bättre koll än oändligt många vuxna. Snacka om att det finns hopp om framtiden!
/ Åsa