Lördagen den 23 november var min mamma fortfarande i sitt esse.

Min vackra mamma, hösten 2007.
Min vackra mamma, hösten 2007.
Hennes yngsta barnbarn Valdemar döptes, och hennes äldsta barnbarn Joel fyllde 15. Mamma höll tal i kyrkan och ordnade med fest och fika hemma. Hela familjen var där och njöt av livet och samvaron.

Knappt 6 veckor senare, vid femtiden på morgonen, dog hon i sömnen. Min syster var där och höll hennes hand när hon drog sitt sista andetag.

De sista veckorna var svåra, men fram till dess levde min mamma fullt ut – så som hon gjort hela livet.
När hon fick cancerdiagnosen i juni 2010 var prognosen riktigt, riktigt dålig: färre än 5% överlever 6 månader om tumören inte går att operera. Och tumören var för stor och satt för illa till för att kunna opereras.
Och nej, det var ingen läkare som gav henne någon “dödsdom”. Informationen finns tillgänglig på Internet och mamma – som själv var läkare – sökte rätt på den.

Men mamma trotsade oddsen. Hon tog kraft i sin livslust, lade om sin kost, rensade sina relationer, mediterade, tog sina cellgifter, och fortsatte att njuta av livet tre år längre än någon läkare hade hoppats på.
Och ända till den sista veckan trodde vi alla att hon, även denna gång, skulle återhämta sig.

Min mamma var min allra bästa vän. Hon var den klokaste, varmaste, vackraste, mest kärleksfulla människa jag träffat. Vi pratade om allt, och eftersom vi bara bodde 500 meter ifrån varandra så träffades vi ofta, ofta.
Hon stöttade mig i alla mina val, och hon har alltid funnits för mig när jag har behövt henne.
Jag saknar henne mer än vad jag hittar ord för.

Jag vet inte riktigt vet hur den närmaste tiden kommer att se ut. Jag tar en halvdag i taget och gör, just nu, inte mer än det absolut nödvändigaste. Mina barn behöver mig mer än någonsin – de har förlorat sin älskade mormor – och jag behöver tid att sörja tillsammans med dem och resten av familjen.

Tack, alla ni som läser, för ert stöd. Jag hoppas att ni ännu en gång har tålamod att vänta, att ge mig tid att hitta fotfästet igen.
Det är så mycket jag vill berätta för er, så mycket jag vill inspirera till – för livet går faktiskt vidare – och jag lovar att komma tillbaka så snart jag orkar.

Kram / Åsa

18 thoughts on “Vila i frid, min älskade mamma

  • 8 januari, 2014 kl. 13:49
    Permalänk

    Hej! Jag beklagar verkligen din mammas bortgång. Mina tankar är med dig och din familj.
    Kram Mona Engström

    Svar
  • 8 januari, 2014 kl. 14:18
    Permalänk

    En stor kram från en (bara) läsare
    <3

    Svar
  • 8 januari, 2014 kl. 16:27
    Permalänk

    Asa det ar sa jobbigt nar nagon man alskar sa mycket gar bort, jag grater med dej,
    jag ar ocksa bara en lasare

    Svar
  • 8 januari, 2014 kl. 17:11
    Permalänk

    Ta hand om dig och din familj! Vi tänker på er! Många kramar / Lotta & Erik

    Svar
  • 8 januari, 2014 kl. 18:19
    Permalänk

    Mitt varmaste stöd till dig och din familj. Åh, vilken svår tid för er…
    Jag väntar tills du fått den tid du behöver, det är så viktigt….
    Kram
    Marie

    Svar
  • 10 januari, 2014 kl. 20:00
    Permalänk

    I’m so sorry to hear about this. She was my beautiful Aunt Inga and I still remember the summer I spent with you all when I was 15. She was always kind and sweet when I was there. I remember her talking about her passion for kids in her job and how she really loved what she did.

    Svar
  • 10 januari, 2014 kl. 22:17
    Permalänk

    Kära Åsa och din familj,
    mitt hjärta blöder när jag läser och känner din/er sorg. Livet är så skört å ändå är det med glädje jag förstår att din mamma levde livet fullt ut ända in till slutet. Jag lovprisar henne för att hon stöttade dig i skapandet av SmartaMaten.
    Kram
    Iréne

    Svar
  • 13 januari, 2014 kl. 06:03
    Permalänk

    We are so sorry for your loss, she was a wonderful lady. You all are in our thoughts and prayers.

    Love Robert and Sonja Fritchey

    Svar
  • 13 januari, 2014 kl. 06:04
    Permalänk

    Farval till lillasyster Inga!
    det kanns en stor tomhet att veta att du inte ar har langre. Vi var de yngsta av 7 syskon. Nar vi vaxte upp stod vi varandra mycket nara, och aven i tonaren hade vi mest samma vanner. Men nar man bor hundratals mil fran varandra ar det inte sa latt att halla nara kontakt. Vi skrev ju brev, men vi var bada upptagna med familj och barn. Och sa fortsatte du med skola och utbildade dig att bli doktor. Ett fantastiskt foretag! Sist vi sag varandra var pa varen 2007 nar du var och halsade pa hos Asta and Eddie i New York, och vi akte upp fran Nord Carolina. Det har jagt som kart minne. Kunde inte tanka att vi inte skulle se varandra igen. Vi saknar dig sa mycket.
    Love, din syster Ruth

    Svar
  • 14 januari, 2014 kl. 09:52
    Permalänk

    Tack, alla underbara! Ert stöd betyder mer än ni kan ana
    / Åsa

    Svar
  • 14 januari, 2014 kl. 10:59
    Permalänk

    Vad jag känner med dig när jag läser detta, Åsa. Så vackert skrivet, så fina ord som hedrar din mamma och er kärlek. Jag beklagar sorgen och sänder ljus och kärlek till er <3

    Svar
  • 16 januari, 2014 kl. 20:08
    Permalänk

    All min kärlek till er <3

    Svar
  • 17 januari, 2014 kl. 06:42
    Permalänk

    Beklagar din djupa sorg och önskar dig styrka och frid/ corinna

    Svar
  • 17 januari, 2014 kl. 13:21
    Permalänk

    Känner så med dig och de dina, Åsa

    All min värme och kärlek till er

    Bodil

    Svar
  • 19 januari, 2014 kl. 20:09
    Permalänk

    Jag skriver det här brevet för att dela med mig av några speciella minnen och tankar till alla av er,
    Jag är så tacksam över att ha tillbringat tid med en så underbar människa som min moster Inga. Hon har berört så många av oss i min familj här i Amerika och vi har var och en väldigt speciella minnen av henne. Jag kommer alltid att minnas hur hon uppmuntrade mig att prova på nya saker och speciella upplevelser. En gång, när jag var runt 12 år gammal och vi hälsade på henne i Stockholm, så föreslog Inga att vi skulle rida häst utan sadel. Först var jag rädd, men tack vare Inga provade jag. Det var den mest spännande ridtur jag gjort och något jag aldrig kommer att glömma.
    Inga blev välsignad med underbara barn – Lena, Åsa och Jonas – och jag uppskattar djupt all den tid jag tillbringat i Sverige tillsammans med dem. När jag bodde i Helsingborg hos min kusin Annika, såg jag fram emot att se den stora husvagnen komma från Stockholm och att jag skulle få ha kul med mina kusiner. Jag är lyckligt lottad att ha lärt känna alla mina kusiner och få dela underbara minnen med dem.
    Mina barn minns hur omtänksam hon var och hur hon alltid log. Min son Sammy minns en gång när vi besökte ett museum tillsammans med Inga i New York. Vi var i en presentbutik och hon ville ge Sammy en speciell present, något som skulle vara ett minne av henne för honom. Så hon köpte den här leksaken – ’Orb toy’ – som han fortfarande har kvar och han minns henne varje gång han tittar på den.
    Jag tittar på mina bilder av släkten nu och uppskattar djupt alla släktbilder jag har från mina resor till Sverige och från Ingas resor till Amerika. Jag får tårar i ögonen av att tänka på att Inga inte kommer att finnas med på fler bilder. Men jag känner mig trygg i att veta att Inga inte begränsas av tid och rum. Jag vet i mitt hjärta att hon alltid kommer att vara där hon vill, när hon vill, och alltid med alla de människor som hon berört och som är så många och så speciella.
    Jag tror att Inga visste vad som var viktigt i livet och att hon strävade efter, och kommer att fortsätta att sträva efter, att ’Leva livet fullt ut och dela det med sina nära och kära’.

    Svar
  • 4 februari, 2014 kl. 18:51
    Permalänk

    Hej Åsa!
    Så fint att läsa det du skriver om din mor, så mycket fint ni hade tillsammans. Ni har verkligen tagit vara på varandra när ni kunde. Så fina minnen att bevara.
    Det tycker jag alla skulle tänka på, att ta vara på varandra när vi finns, och ge värme, omtanke och kärlek till varandra.
    Kram från läsaren Johnny

    Svar
  • 5 mars, 2014 kl. 11:59
    Permalänk

    Beklagar din sorg, även om vi inte känner varandra! Jag hade ingen bra relation med min mamma och när jag läser om din relation till din mamma önskar jag att mina barn när de är vuxna vill ha en sådan relation med mig som du hade med din mamma! Förstår att det är tomt! Jag älskar din mat och dina recept på nyttiga godsaker! Kämpa på i vardagen även om tomheten ibland känns övermäktig.
    Bästa hälsningar Anne-Marie

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *