Sockerförrådet som stått orört sedan i december. Undrar om det någonsin kommer att gå åt…

Förra hösten ägnade jag mig en hel del åt att äta goda efterrätter. Inte på vardagarna gubevars, men på helgerna. Fredag kväll, lördag dag, lördag kväll, söndag dag… OK, kanske något litet på söndag kväll. Men sedan ingenting förrän… jaja, det fanns ett visst sötsug på måndagkvällen efter helgens framfart, så det blev kanske någon ruta mörk choklad. Eller två.

Men sedan var det stopp, ända till fredagen! (Dvs tisdag, onsdag och torsdag.)

Om inte barnen var lediga förstås, som under höstlovet. Då satt vi i soffan varje kväll och pustade ut när barnen kommit i säng (fem ungar i åldrarna 4-10 år tar på krafterna). Framför någon utvald serie som vi masskonsumerade, ett par avsnitt per kväll i en hel vecka. Självklart ackompanjerat av någon form av efterrätt.

Sedan kom julen, och the bottom was nådd. Jag inledde mitt godislöfte och det är den största gåva jag någonsin gett mig själv.

Nu är det bara tre månader kvar på mitt godislöfte, och jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer vilja äta efterrätter med socker och vetemjöl igen. Varför ska jag göra det när jag mår så mycket bättre på alla smarta efterrätter som finns?

Hur som helst. I somras var jag och Micke i Italien på en all-inclusive-resort. Det var sommarens enda riktiga semestervecka, det var varmt och det fanns glass. Vi bestämde redan innan att det var OK att äta glass just denna vecka, och det gjorde vi.

Det lustiga var den observation vi båda gjorde när vi ätit glass för andra gången på tre dagar.

Vi grälade om en skitsak.

Igen.

Precis som vi hade gjort när vi åt glass första gången under semestern.

Men som vi knappt gjort alls sedan vi inledde vårt godislöfte (jodå, Micke hängde på han också).

Och vilken flashback det var när vi letade i minnet efter förra hösten… Trötta, tjuriga, energilösa och ärligt talat ganska snarstuckna, framför allt på helgerna och under det där sabla höstlovet.

Socker får oss i obalans, vilket våra kroppar reagerar på. Vi kanske upplever ett mer eller mindre påtagligt obehag. Vad gör vi då? Ptja, det lättaste är ju att leta efter orsaker som ligger utanför en själv. Typ hos någon annan. Som man kan bli sur på för en skitsak.

Vi märker det på oss själva, och vi märker det på våra barn. Och det är ju faktiskt helt fantastiskt att det MÄRKS – för det betyder att vi inte är sådana jämt och ständigt längre, utan bara vid mycket sällsynta tillfällen 🙂

Hur mår du av socker? Äter du det så ofta att du inte märker av det, eller så sällan så att det märks – och hur märker du det i så fall?

/ Åsa

Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *